Bacchi Tempel börjar få liv igen

Ensemblen tackar efter föreställningen Bacchi Tempel i tyska kyrkan, 6 juni 2026. Foto: Ulf Leopoldson

Den 6 juni 2026 hände något exceptionellt i Tyska kyrkan i Stockholm. Carl Michael Bellmans märkliga sångdrama Bacchi Tempel återupplivades från en drygt 250-årig törnrosasömn. En världspremiär, kanske lite märkt av en skral budget, men väl värd att applådera.

Någon riktig stor dramatiker blev aldrig Bellman, inte i dess gängse betydelse i alla fall. Han försökte många gånger skapa sceniska dramer och sångspel, i synnerhet när han arbetade för "teaterkungen", men verkar alltid haft svårt för att få till en intrig och sammanhållande berättelse. Han fastnade lätt i enskildheter och tenderade alltid att "bryta" stämningar vilket var emot allt vad franskklassicismen stod för. Ändå, eller kanske just därför, blev Bellman en stor dramatiker, på sitt eget alldeles unika sätt. Han blev situationens och ögonblickets dramatiker.

Bellmans visor är scener, pulserande av liv, rörelse, sinnlighet och nerv. Varje visa är på sätt och vis ett litet skådespel, en tablå, där sång och teater pågår samtidigt, men på en skådeplats långt utanför teaters tomma kulisser i en blodfylld "verklighet". Bellman hämtade dock mycket inspiration från teatern – repliker, "scenanvisningar" (se!, hör!) och melodiuppslag. På ett genialt sätt leker han också med "roller", "kulisser" – det maskeradartade – vilket gör visorna mångfacetterade och gäckande. Ulla Winblad kan framstå som en hora, herdinna och gudinna i en och samma visa och Fredman, som den konferencier han framstår som, går in och ut ur "scenen" och tycks till och med ibland tilltala "oss" i publiken – samtidigt som han är deltagare i visans värld.

När nu Bellmans mest avancerade dramatiska verk, sångspelet Bacchi tempel öppnat vid en hjältes död, får premiär efter drygt 250 år är mina förväntningar på helspänn. Vad man vet har Bacchi Tempel aldrig framförts i sin helhet, men gavs ut i skriftform 1783 med noter och allt. Verket hade då skrivits om otaliga gånger och var till slut flera timmar långt, bland annat med långa "stillastående" monologer med utförliga naturbeskrivningar.

Verket är en sånglig pastoral i en allegorisk mytologisk form, stilistiskt delvis på gränsen till förromantiken. Handlingen utspelar sig i ett arkadiskt landskap där sorgeritualer och festligheter hålls till minne av den döde Movitz. Deltagarna är en blandning av karaktärer från epistlarna och Bacchi orden, men här finns också mytens backanter ledda av översteprästinnan Ulla Winblad. Hon är den stora centralgestalten som höggravid väntar den döde Movitz barn, det barn som avlades just i den rituella grönskan där festen hålls.

Bacchi tempel är alltså en märklig blandning av myt och "verklighet", högtidligt ceremoniel och burleska fyllescener, dramatiska oväder och lantlig idyll, ljuva arior och slapstick – samt skapelseberättelse. Allt kulminerar nämligen i att en ny liten Movitz föds – vi skådar en naturens och livets kretslopp. Liknande karnevaliska brytningar mellan högt och lågt, liv och död utmärker egentligen hela Bellmans konstnärskap men får en slags "öververklig" dimension i detta verk.

Hur blev då världspremiären som gick av stapeln i går kväll? Först och främst har verkets libretto skurits ner betydligt, vilket förstås var helt nödvändigt. Även scendeltagarna har skurits ner till tre sångare (Ulla, Mollberg och Trundman), en dansande backant och en skådespelare som gestaltar Bellman själv, läsande innantill nästan alla monologer och verser som i original framfördes av flera roller. Bellmans "roll" är alltså ett påhitt eller kanske rättare sagt en budgetlösning för denna uppsättning. Idén är kanske inte så tokig men tyvärr brast skådespelaren i förmåga (eller kanske snarare regianvisningar) att gestalta Bellmans rollväxlingar och textens brytningar mellan stämningar.

Elias Martins illustrationer till Bacchi Tempel

Jag är säker på att om Bellman själv skulle ha gestaltat denna roll/roller, skulle han ha gått in och ut ur olika rolltolkningar och stämningslägen, växlat röst, tonläge och kroppsspråk och inte minst – brutit den fjärde väggen! Tilltalat publiken! Fått lyssnarna att gråta, förfäras, kikna och rodna! Inte en enda gång "bjöds" publiken i Tyska kyrkan in i detta skådespel. Även resten av ensemblen kunde ha tillåtit sig att bryta "illusionen".

Ett exempel på en brytning som "Bellman"-gestalten kunde ha poängterat och gjort ett "nummer" av, är när "Bellman" (i originalet Jensen) i en dramatisk parentation plötsligt (enligt librettot alltså) avbryter sitt eget högtidliga tal och begär att få något att dricka: "[annars] vet jag näplig sielf för hvem jag står och talar." Här liksom på andra ställen i Bacchi Tempel distanserar sig alltså Bellman plötsligt från det högtidliga "skådespelet".

En annan svaghet var spelplatsen i Tyska kyrkan (kanske också av budgetskäl). Jag kunde på inga sätt uppbåda intrycket av att det hela utspelade sig i naturen. Inte förnam jag heller någon mytologisk dimension. Jag såg bara illusionen av krogliv, förutom att Mollberg bokstavligen kläddes ut till Apollo.

I min drömvision borde Bacchi Tempel sättas upp på en passande 1700-talsscen, som Confidencen, där verkets allegoriskt upphöjda stämning kan få den rätta inramningen av stiliserade kulisser och dramatiska åskmaskiner som understryker de mest skräckromantiska delarna ("Så opsteg ur en rök en strålig Hecatombe, / Då Movitz hufvud brast och smattra som en bombe"). På en riktig scen som Confiedencen skulle "Bellman"-gestalten bokstavligen kunna bryta fjärde väggen och ge sig ut bland publiken. Vilken effekt! Ingen somnar! Där skulle Bacchi Tempel framstå just så magnifikt "märklig" och frapperande i sin blandning av allegoriskt divertissement och fars som Bellman troligtvis avsåg.

Eller kanske en uppsättning i det fria, under grönskande träd...

Hur som helst, en uppsättning av Bacchi Tempel behöver en stor lyhördhet för Bellmans mångbottnade "lek" med illusioner; ögonblick då det jordiska och himmelska, liv och död, skapande och verklighet plötsligt kastas om och strålar samman och ger en glimt av något högre.

Men jag förstår förstås att det är lättare sagt än gjort... Initiativet till denna uppsättning är trots allt oerhört berömvärt och musikarrangemangen utsökta. Vackert med dansen till och kul när Movitz föds som – Jonas Dominique! Och det här är väl bara början på Bacchi Tempels nya liv!?

Fakta om uppsättningen:

Regi av Patrik Sörling och bearbetad instrumentering av Jonas Dominique.

Solisterna Staffan Liljas, bas-baryton Mathilda Sidén Silfver, mezzosopran och Martin Vanberg, tenor samt skådespelaren Richard Forsgren innehar huvudrollerna och instrumentalensemblen leds av Elin Gabrielsson. Kostym: Anna Kjellsdotter.

Elsa och Natanael Beskow

Min tanke när jag köpte boken var att läsa en biografi över Elsa Beskow, men Annika Perssons bok är något annat. Och egentligen kan man förstå det redan av titeln: Elsa och Natanael Beskow - en kärlekshistoria (Bonniers, 2021). Det här är verkligen en kärlekshistoria på flera plan, först och främst paret Beskows innerliga närhet och längtan efter varandra som skildras så fint genom deras livslånga korrespondens:

"Snart kommer Na, snart kommer Na - det låter nästan som en glädjefanfar i örat på mig..."

(Ur brev till Natanael från Elsa, 29 augusti 1901)

"Resan var trevlig, man jag saknar Dig överallt. Vem skall jag tala med när Du inte är med mig? Att resa utan Dig är som att spela på ett instrument utan resonans.

(Ur brev till Elsa från Natanel, 16 augusti 1911)"

För mig var Natanael Beskow tidigare bara ett namn; Elsa Beskows make som var någon slags präst. Insikten i hans mångfacetterade värv är en stor behållning av den här boken. Vid sidan av Ellen Key framträder han som en nyckelaktör i det tidiga 1900-talets stora idealistiska rörelser, i såväl kvinno- och klassfrågor som fredsfrågor. Prästvigd blev han faktiskt aldrig men likafullt en stor predikant som nådde långt utanför kyrkan med sina ord och sin gärning.

Boken ger fascinerande glimtar av en tid då tron på "det goda" brann i mångas hjärtan på ett sätt som idag kan tyckas naivt men som faktiskt åstadkom enorma samhällsförändringar. Det är sorgligt att tänka på hur mycket av den tidens kamp idag tas för given eller är på väg att krackelera.

Lite snopet med boken är att Elsa och hennes konstnärskap kommer något i bakgrunden. Genom ett brev till Natanael, skrivet den 16 juli 1932, anar man att det pågår något inom Elsa som kanske inte alltid fick blomma fullt ut, eller åtminstone inte riktigt kommer fram i den här boken: "Livet blir alltmer gåtfullt och överraskande för mig. Det rymmer så mycket både ansvar och mystik, och allt vad jag ser blir till symboler."

Men boken är mycket vacker och läsvärd. (Jag skulle också ha velat veta mer om det där fezliknande hattmodet Natanael uppvisar. Var det en bohemmarkör?)

Översättningar av dikter och vislyrik - Robert Burns

Inför mina föredrag om diktare och vispoeter från andra länder händer det att jag "översätter" vissa av deras dikter eller sångtexter. Naturligtvis kan jag aldrig återge texternas mästerliga karaktär till fullo, det blir lite amatörmässigt förstås (ofta har jag lite bråttom); men jag tror ändå att mina försök till översättningar kan fylla en viss funktion. Jag vill ju att publiken skall lära känna författaren "in på skinnet" och direkt kunna uppleva textens "budskap", karaktär och stämning och då fungerar kanske det egna språket bäst som förmedlande länk, tänker jag.

Det är en knivig men rolig sysselsättning att få en "främmande" text att "komma till liv" på svenska. Jag måste nästan alltid göra ett val; vill jag att textens innehåll ska gå fram så nära originalet som möjligt väljer jag ofta att frångå själva formen, ev. versmått och rim och liknande. Men i sångtexter där lyssnarna ska följa den översatta texten medan den sjungs i original är det samtidigt viktigt att översättningens rytm och meter följer originalets, åtminstone någorlunda. (Ni ska veta att det är svårt!)

Inledningsvis använder jag ofta översättningsprogram för att få fram den "bokstavliga" betydelsen. Sedan börjar det roliga arbetet att forma och föra fram något av författarens intention (såsom jag tolkar den) och diktens språkliga karaktär.

I det följande visar jag några utdrag av mina tolkningar av den skotska poeten Robert Burns (1759-1796) lyrik. Hans texter (han skrev både rena dikter och sånglyrik) har en stor variation till innehåll, form och stämningsläge och blandar dessutom engelska och "skotsk dialekt" vilket förstås är svårt att få fram på svenska.

Address to a Haggis (1786)

På Robert Burns födelsedag den 25 januari firas på många håll världen över "Burns Supper", en traditionstyngd festlig tilldragelse ärad inte bara Burns diktning utan hela den skotska kulturen som Burns förvaltade och förnyade. Vid dessa tillfällen läses alltid den ganska långa dikten Address to a Haggis (Hyllning till en haggis) innan man hugger in på densamma (typ en pölsa). Här har jag bara tagit mig an första strofen där jag försökt få fram den skämtsamma tonen och innehållet och samtidigt få med några enkla rim - det här är en dikt som ska läsas högt vid åsynen av den frestande nationalrätten.

All lycka till dig, ditt runda ansikte så gott

Du store hövding av all puddingsort!

Över dem alla tronar du flott

Mage, vom och tarmar:

Dig välsignar jag blott

Så långt jag kan sträcka mina armar.

"En poets välkomnande till sin älskade dotter"

En på många sätt enastående dikt är Robert Burns postumt publicerade "En poets välkomnande till sin älskade dotter", adresserad till hans förstfödda dotter Elizabeth ("Dear-bought-Bess"), som föddes 1785 utom äktenskap, vilket både Robert och modern "skamfyllt" fick stå till svars för i kyrkan. Elizabeth kom att växa upp i Roberts familj och togs om hand av hans mamma.

I min översättning (här enbart de första stroferna) har jag valt att lyfta fram innehållet och "känslan" och inte tagit mycket hänsyn till formen och originalets rim.

Välkommen du lilla! Låt olyckan drabba mig

om jag någonsin känner skam för dig eller din mor,

min söta lilla dam, eller om jag rodnar när du kallar mig Pappa.

Än sen om de kallar mig otuktig, och skvallrar om mitt namn på bygden?

Ju mer de pratar, desto mer känd blir jag. Låt dem prata!

Skvallerkärringar är inget att reta upp sig på.

Välkommen, min söta lilla dotter!

Du kom kanske oönskat, men när du väl var här kämpade jag mot kyrka och ”domkör”.

Du ska inte vara ”ogjord” - det svär jag på!

Vid åsynen av min lilla älskade Betty, faderligt kysser och klappar jag dig,

jag håller dig nära mitt hjärta och tänker bara gott.

Men prästernas syn på hur jag fick dig är åt helvete!

"Till en mus" (1785)

Ungefär vid samma tid läste Robert Burns ekonomen och filosofen Adam Smiths bok The Theory of Moral Sentiments (1759), där Smith framhåller människans förmåga att känna sympati (eller empati som vi skulle ha kallat det idag) som grundläggande för utvecklingen av individens och hela samhällets moral. Smith menade att varje individ bör utveckla sin inre "impartial spectator" (en opartisk observatör) och försöka sätta sig in i andras situation och se världen ur deras perspektiv. Först därefter kan vi bedöma hur vi ska handla på bästa sätt (en blandning mellan känsla och förnuft kan man säga).

En av Robert Burns mest kända texter, den både rörande och dråpliga dikten "Till en mus" präglas just av Burns inkännande med en annan varelse. Historien berättar att Burns gick och plöjde på Mossgiel Farm och råkade ha sönder ett musbo. Enligt Burns bror började Robert genast dikta där ute på åkern.

Burns tycks verkligen känna empati för den lilla musen men texten kan också tolkas som en allegorisk bild över det söndertrasade liv som många ”tentant farmers” (som Roberts far och tusentals andra) upplevde under de stora jordbruksreformerna som vid tiden pågick i Skottland. På ett ännu större plan berättar dikten om människans brutala herravälde över naturen.

För att få fram den spontana känslan med Burns växlande fokus på det lilla och det stora, reella detaljer och abstrakta funderingar, har jag översatt dikten väldigt fritt (här de första stroferna):

Lilla ängsliga, hopkrupna djur

Åh, vad du skälver din filur!

Du behöver inte flämta så paniskt och darra

Inte ville jag slå ihjäl dig,

när jag gick här och harva.

Jag är verkligen ledsen över människans makt

som brutit naturens förbund

Och får dig att rädas mig, din stackare,

du min medkumpan på jordens rund.

Inte är det konstigt att du måste tjuva ibland

Än sen – du måste också leva!

Vad gör det om du naggar i kanten?

Vi kan dela på slanten.

Tänk, nu är ditt hus en ruin!

De bräckliga väggarna föll in

Och snart kommer de hårda decemberstormarna

- stränga, bitande, gormande.

Du hade tänkt att få skydd här för vintern

Och så brak! 

… kom den grymma plogen

rakt genom ditt tak.

The Gloomy Night Is Gathering Fast

(Den dystra natten sänker sig snabbt) (1786)

Denna melankoliska visa tillkom under en mycket turbulent period i Robert Burns liv. I ett desperat skede är han på väg att lämna sitt älskade hemland för att ta jobb på ett slavplantage i Jamaica. Som en sista "hälsning" och kanske självupprättning låter han trycka sina dikter, något som kommer att förändra hela hans liv och - Skottlands historia. Men när visan skrevs vet han ännu inte detta och vandrade kanske, precis som visan förtäljer, oroligt på stränderna i Ayr.

Texten har en "sturm-und-drang"-prägel och är påverkad av den skotske poeten James Thomsons landskapsdiktning (mest känd är samlingen The Seasons, 1725) vilken just banade väg för den romantiska diktningen. Naturen skildras realistiskt men ger också en bild av diktjagets inre känslor och stämningsläge - natur och känsla är så att säga "ett".

Texten sjungs till den skotska air-melodin Roslin Castle. Här har jag försökt översätta den första strofen nära originalets innehåll och meter. (Om ni lyssnar kan ni observera inledningens likhet med Byssan lull och hur vissa av de ålderdomliga skotska/engelska orden påminner om svenska).

Den dystra natten faller fort

Ljudligt dånar en vild och obeständig blåst;

Och mörka moln är fyllda av regn,

Jag ser dem driva över fält;

Nu lämnar jägar’n heden tom,

Och fågelflocken söker bo;

Me’ns jag fylld av oro vandrar här,

Längs en mörk och ödslig strand i Ayr.

Tam O’Shanter (1790)

John Faed: Tam O'Shanter och Meg jagas av häxor

Tam O´Shanter är en av Robert Burns allra mest älskade och citerade dikter. Den långa berättande texten är en salig blandning av skotsk folktro, skräckromantik, komik och lärodikt, uttryckt via en mängd dialektala uttryck och språkliga fyndigheter, allt satt på rim. Lycka till för den som vill prova att översätta och tolka hela detta episka poem! Jag klarar det inte. Men i mitt Burnsföredrag beskriver jag i alla fall handlingen eftersom det här är en sådan central dikt i Robert Burns författarskap.

Lite kortfattat så handlar den om bonden Tam O'Shanter som gärna brukar dröja sig kvar på puben. Efter en av dessa blöta kvällar beger han sig till slut hemåt på sin trogna häst Meg. Det är mörkt och ruskigt oväder och när han närmar sig kyrkan får han se något fasansfullt! Häxor som dansar till djävulens spel omgiven av gapande kistor! Trots den hemska synen kan inte Tam låta bli att lägga märke till att en av de unga häxorna har väldigt lockande kort kjol! Den ännu berusade Tam ropar till av upphetsning varvid hela dansen slutar tvärt. Plötsligt är alla häxorna efter honom! Tam sporrar hästen och siktar mot floden Doon. (Han vet att häxor inte vågar korsa rinnande vatten.) Precis när Meg ska galoppera över Brig O'Doon har häxorna hunnit ikapp och får tag på Megs svans och - rycker av den!

Och nu kommer den uppfostrande slutklämmen, den enda del av dikten som jag gett mig på att "översätta" (ganska fritt):

Vem skall då denna saga höra

Var man, och son, skänk nu ditt öra:

När helst du längtar efter dricka

Och ser en kortkort kjol på flicka

Betänk hur dyrköpt glädje är

Remember Tam O’Shanter’s mare.

Fånigt nog brukar jag ofta klä ut mig med några stereotypa attiraljer inför mina föredrag. På bilden bär jag den mössa som kallas just "Tam O'Shanter" efter Robert Burns dikt.