Birger Sjöberg och Evert Taube slog båda igenom under 1920-talet, då mycket konst och kultur gärna blickade tillbaka på svunna ”idyller”, som klassiska pastoraler eller barndomens småstad. Både Sjöberg och Taube var en del av tidens så kallade idylldiktning där ”det enkla livet”, vardagen, hemmet och naturen, hyllades, gärna med naivistiska förtecken. Samtidigt hade de ganska olika förhållningssätt till det idylliska.
Birger Sjöberg gjorde succéartad debut med vissamlingen Fridas bok 1922. Den kan till sin helhet ses som ett drama, där varje visa är en scen (eller ”tavlor på en tråd”, som Sjöberg själv kallade dem). I centrum står Frida och hennes vän, bodbiträdet; men även själva småstaden de bor i, Lilla Paris, kan ses som en ”huvudroll”, vilken i allafall till ytan ter sig som en idyll.
I detta drama skapar Birger Sjöberg en distans till idyllen (och sin egen dikt) genom att låta sina Fridavisor ”författas” av en fiktiv poet (Fridas vän, bodbiträdet) vilken framstår som en amatöristisk skald med höga ambitioner men vacklande stilistisk begåvning. Titt som tätt glänser bodbiträdet ändå till och skapar storartad sublim poesi. Glidningen mellan pekoral och ”verklig” poesi – som kan skapa en svindlande, innerlig känsla – är kärnan i Fridavisornas genialitet.
Visorna är finurligt uppbyggda genom paroditeknik. Bodbiträdet poetiska stil grundar sig i 1800-talets höga lyrik, idylldiktning, sentimentala skillingtrycksvisor och liknande, men denna "poesi" får en komisk slagsida genom inblandning av moderna, vardagliga ord, talspråk och formellt skriftspråk. Det är genom dessa parodiska brytningar som idyllens sprickor ofta ”skiner igenom”. På så sätt skapas en spänning och kontrast mellan idyllen som illusion och den mer prosaiska verkligheten. En stor inspirationskälla för Sjöberg var Carl Michael Bellman och hans epistlar, vilka som bekant också är formade som dramatiska scener där den burleska verkligheten kan dubbelexponeras med mytologiska drömvärldar.
När Fridas bok kom ut var Evert Taube redan en ganska etablerad estradsångare med ett flertal utgivna prosa- och vissamlingar. Taube var dessutom, till skillnad från Birger Sjöberg, en ovanligt berest och livserfaren man med bland annat fem år i Argentina i erfarenhetsbagaget.
Birger Sjöberg hade gjort några utlandsresor men aldrig på egen hand. Hans geografiska och sociala livserfarenhet var till största delen begränsad till småstadsmiljöer (även om han någon tid bodde i Stockholm).
Men det finns ändå likheter mellan Evert Taube och Birger Sjöberg. Båda närde de drömmen om att bli en stor författare, höjd över den enkla visan. Samtidigt fanns hos båda en stark kärlek till folklig kultur. Båda var uppväxta i medelklassfamiljer utan mycket pengar men med det som brukar kallas starkt "kulturellt kapital" - hem där man sjöng och musicerade, spelade teater och läste böcker och populärvetenskapliga tidskrifter. Båda var på autodidakt väg sällsynt belästa men led paradoxalt nog hela livet av bildningskomplex, men så var också bristen på akademiska examen stigmatiserande vid den tiden, åtminstone om man rörde sig i bildade kretsar.
Att båda kom att bli mest berömda för sina visor hänger samman med att båda var exceptionellt sceniskt begåvade, med förmågan att gå in i en scenpersona. Birger Sjöberg förvandlades fullkomligt ”till någon annan” på scenen, medan Evert Taube utvecklade en autentisk persona där han gestaltade sina visor som självupplevda, något som förstärktes av texternas jag-perspektiv. Vad denna ”äkthetskänsla” dolde var att Taube blandade friskt det faktiskt självupplevda med historier han hört eller läst och generella föreställningsvärldar.
Här fanns alltså inte den tydliga spänning mellan illusion och verklighet, som hos Sjöberg, utan snarare en osynlig sammansmältning, vilket kunde ligga Taube i fatet men som i förlängningen skapade ”nationalskalden Evert Taube”, en konstnär där liv och konst blivit ett.
I vissa av sina visor har Taube medvetet eftersträvat att få det att låta som att visan vore gjord av en amatör, lite ”valhänt” och ”okunnigt” (som han förklarar i en intervju)[1] vilket kunde leda till missförståndet att Evert Taube själv skrev valhänt och okunnigt. Det var denna typ av missförstånd som Birger Sjöberg lyckades (i alla fall till stor del) kringgå genom att låta Fridas vän vara ”pekoralisten”.
Medan Taube odlade det autentiska uttrycket experimenterade alltså Sjöberg med olika distanseringseffekter. Dessa olikheter i berättarperspektiv går igen i deras förhållande till det idylliska. Den ena distanserar sig, den andra "går upp" i den.
Birger Sjöberg var uppväxt i en familj där det rådde en ironisk jargong och han själv verkar från barnsben ha haft en genomskådande blick på omgivningen. Redan i tonåren var han en ganska driven satiriker som i den egengjorda skämttidningen Frän drev med småstadens inskränkthet. Som vuxen mindes han tillbaka på sin barndomsstad Vänersborg med blandade känslor. Mycket av det han som tonåring funnit tungt och förlegat framstod nu i ett mer nostalgiskt skimmer men inte utan att han förstod att skimret mest var ett fantasifoster. Birger Sjöberg hade med andra ord ett dubbelt förhållande till det ”idylliska”. Han längtade efter det som han samtidigt ”såg igenom”. Fridas visor präglas av just denna ambivalens. Hotet mot idyllen är alltid närvarande i Lilla Paris, om så av banal art. Stadens tunna fasad av småborgerlig förfining skulle obönhörligt rämna förr eller senare, liksom alla illusioner, det visste Birger Sjöberg som fantiserade om ”Lilla Paris undergång” i ett antal fragment som aldrig publicerades.
Evert Taube kallades inte för inte ”den siste nittitalisten”; han var liksom Albert Engström och Karlfeldt en livsdyrkare. Han var fem år yngre än Sjöberg men uppväxt i en mer traditionstyngd, lantlig miljö ute på ön Vinga, omgiven av naturens krafter och livnärd på sagor och sägner. Hans beskrivning av sin mor som någon som kände ”doften av Gud i blommor, vin, kärlek” är som en beskrivning av hans egen hållning – det himmelska och jordiska är ett.
Idyllen är knuten till naturen, eller det naturliga, hos Evert Taube, sömlöst sammanlänkad med allt annat av livets goda, kärleken, konsten, resor, mat osv. Han ser idyllen i allt, överallt. Det gäller bara att ha den rätta blicken. Som ett barns öppna blick. En av Taubes stora inspirationskällor, filosofen och författaren Ralph Waldo Emerson menade att ”älskaren av naturen är den [---] som har behållit sin barndoms ande också in i vuxen ålder”, en förmåga Evert Taube verkade ha haft. ”Det bor en femåring i mitt sextioåriga bröst”, förklarar Taube i en av sina många självbiografiska berättelser. Och det finns något nästan hisnande i Taubes blick på naturen; allt från det minsta kryp till det oändliga blå registrerar han med samma förundrade vidöppna blick. Allt är realistiskt och besjälat på samma gång:
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring,
myrorna hela dan’
springa flitigt däromkring
Sjöbergs idyllbeskrivningar rör ofta hemmet och det tryggt vardagliga. ”Hotet” här kan komma inifrån, från Bodbiträdets stora känslor, som aldrig riktigt får sitt utlopp. Ja, hotet finns i livet självt, det föränderliga, förgängliga. Alla stora frågor som inte låter sig besvaras, fast Bodbiträdet försöker så gott han kan, som i Samtal om universum:
Frågar Frida mig, om bak det tomma
ängar blomma,
ej jag rövar hennes barnatro.
Himlens port jag ej vill gärna bomma
för de fromma.
Må de äga den i lycklig ro!
Men inom mig bränner
och stundom jag känner,
som jag själv vill bliva ateist...
Samtidigt finns en tröst i naturen. Häri närmar sig Birger Sjöberg och Evert Taube varandra. Kärleken till naturen finns i högsta grad hos Birger Sjöberg, men han förmedlar det genom förvillande prismor i det att han låter bodbiträdet på sitt naivromantiska sätt få uttrycka det. Bodbiträdet har, precis som Evert Taube, ett barns blick. Och i vissa glimrande stunder (som här i Tröst i naturen) är det svårt att inte tolka in Birger Sjöbergs egen:
Se, scener små,
som i Naturen spelas!
Se, moln, som gå
på himlen av och an,
sig sammanslå,
att åter lätt fördelas,
så sten och strå
få sol, som nyss försvann!
Bland gröna blad
man ej bör diskutera.
I solens bad
nog domnar smärtans sting.
Vet Frida vad!
Jag vill mig intressera
i högsta grad
för glädjen runt omkring.
De sista raderna här har en extra nerv då vi vet att Birger Sjöberg led av "smärtans sting", allt svårare mot slutet av sitt liv. Han ville men kunde inte alltid intressera sig för glädjen runt omkring. En tröstande och försonande tanke fann han i naturens kretslopp, där förgängelsen bär fröet till något nytt. Så återföds ständigt livet i naturen. Aldrig har väl döden fått en vackrare och mer försonande tolkning än i Birger Sjöbergs Finge min Frida rätt (eller …Som sker vid sommarvaka), där döden skildras som bara en hastigt övergång ...
Stormig på många sätt
– men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström,
som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag…
Birger Sjöbergs litterära karriär var kort men omvälvande för hela den svenska litteraturvärlden. På bara fem år gick han från den distanserade och bräckliga idyllvärlden i Fridas bok över den förtäckt självrannsakande romanen Kvartetten som sprängdes till det chockartat sönderbrutna språket i Kriser och kransar. I backspegeln en nästan logisk process där idyllen så att säga sprängs inifrån.
När Birger Sjöberg dog 43 år gammal 1929 hade Evert Taube nästan femtio år kvar på sin levnadsbana. Hans blick för idyllen slocknade aldrig, men någon idylliker i en förljugen mening var aldrig Evert Taube. Att med öppen blick ständigt söka ljuset, glädjen och det förenande var ett ställningstagande.
”Min önskan är att besjunga skönheten och glädjen som kriget hotar att förgöra. Krigaren lyssnar gärna till gökens rop och lärkans drill. Och liksom dessa livsglädjens bevingade budbärare aldrig låta sig nedtystas av krigets åskor, men ständigt på nytt sjunga Skaparens lov, så bör också människan i onda och hårda tider besjunga det goda.”
(Ur Taubes företal till Sjösalaboken, 1942)
Vi vet att Evert Taube beundrade Birger Sjöberg och såg en stor konstnär i honom. Men inspirerades han som vispoet av Birger Sjöberg? Jag tänkte avsluta den här lilla jämförelsen med två visor som både visar på deras släktskap och deras skilda perspektiv.
Sjöbergs Aftontankar vid Fridas ruta är en ömsint, tragikomisk serenad. Bodbiträdet står utanför Fridas fönster och "gnolar" en spansk kärleksvisa, samtidigt som han drömmer sig in till Fridas kammare där hon ligger och sover, tyst vaktad av månen.[2] Natten och naturen liksom Fridas kammare med tavlorna och de avhängda kläderna – allt har ett magiskt skimmer och är besjälat i Bodbiträdets fantasi. Vi förnimmer hans romantiska längtan. Frida sover lugnt medan Bodbiträdet står ensam utanför i vinden på den våta gatan.
Sakta är vindens takt,
så blitt inatt han viner;
blomflarn han hopabragt
på gatan blank och våt...
Frida till ro sig lagt ---
månen skiner ---
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.
Bodbiträdet, trängtande på avstånd utanför Fridas fönster, är som en konkret gestaltning av den blandning av distansering och innerlighet som präglar hela Fridas bok.
Evert Taubes Nocturne är nästan som en nytolkning av Aftontankar vid Fridas ruta. Samma ömsinthet, innerlighet, samma bitterljuvt omfamnande musik. Men här har serenaden tagit en annan vändning. Här står mannen inte utanför kvinnans kammare. All den längtan bodbiträdet kände får här sitt utlopp i ett passionerat kärleksmöte, (som också har ett tydligt släktskap med kärleksakten i Bellmans Glimmande nymf med dess sublima dimension av helighet). Nocturne är en nästan oöverträffad gestaltning av Taubes sätt att bli ett med idyllen, eller så att säga skildra herdediktens essens av lyckotillstånd.
Musikaliskt kan Nocturne betecknas som en parafras på Sjöbergs stämningsmättade visa. Hör hur Taubes och Sjöbergs visor liksom möter varandra i början för att sedan långsamt ta egna vägar utan att aldrig riktigt förlora den andra i sikte. Musikens bitterljuvt fallande gestik och växlande dur och moll tillför både Bodbiträdets tysta tankar och Taubes ”lyckomöte” ett stråk av svärta och ambivalens.
De sista raderna i Nocturne är som en parallell till scenen i Sjöbergs sista vers (se ovan) - med månen, vinden och kvinnan (som i drömmen eller på riktigt) somnar i mannens famn.
Helig den frid
hjärtat hyser
Mitt i den virvlande
blodstormens val
Slut är din strid,
månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig,
sov på min arm
LITTERATUR exempel:
Om Birger Sjöberg:
· Skrivaredans av Johan Svedjedal, 1999
· Vägen till Kriser och kransar av Eva Haettner Aurelius, 2010
· Fridas visor och folkets visor av Eva Haettner Aurelius (då Olafsson), 1985
Alla tre verk av Birger Sjöberg som publicerades under hans livstid (plus ex. tidningen Frän) finns att läsa i Litteraturbanken. Direktlänk till Aftontankar vid Fridas ruta (eller som den hette i början i Fridas bok Vårnattstankar vid Fridas ruta)
Om Evert Taube:
· Livet som konst, konsten som liv av Mikael Timm, 1998
[1] Intervju med Karl Ivar Hildeman okänt årtal.
[2] Man kan jämföra med Taubes Älskliga blommor små som också är en slags serenad sjungen utanför Rosmaris fönster. I den visan är det solen som så att säga vakar vid hennes hår.