Om nostalgi och svenskhet i Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden

Mando Diaos tolkning av Gustaf Frödings Strövtåg i hembygden kan nog vid det här laget räknas som en svensk visklassiker.[1] Visst har kompositörerna Carl Norén och Björn Dixgård lyckats fånga något av den bitterljuva nostalgiska stämningen i Frödings text, och visst låter det ”svenskt” på något vis? Eller? Hur kan det komma sig att man kan tycka att den här musiken faktiskt låter "svensk" och ”nostalgisk” och hur ”svensk” är den egentligen?

Låt mig först, innan vi går in på Mando Diaos tolkning, berätta historien om ett harmoniskt mönster kallat passamezzo moderno eller Gregory Walker, som i sin grundform ser ut så här: T S T D : T S T-D T. De äldsta källorna till Gregory Walker finns i franska och italienska samlingar av dansmusik från första hälften av 1500-talet och mönstret återfinns på olika håll i Europa, i både aristokratisk och mer folklig musik, under hela 1600-talet. Av någon anledning verkar Gregory Walker ha blivit impopulär under 1700-talet men får en stor renässans under 1800-talet, inte minst i den anglosaxiska världen där den återfinns i olika varianter, exempelvis s.k. amerikansk Gregory Walker: T S-T T D : T S-T T-D T.[3]

Gregory Walker är troligtvis, i en utdragen och förkortad form, en del av grunden till blues. Men man hittar också mönstret i mängder av andra typer av folkliga sånger i USA. Några av de tidigaste exemplen är Amazing Grace och Tis the Last Rose of Summer.[4] Samma stil återfinns i otaliga väckelsesånger, plantations songs och andra ”folk songs”, exempelvis O, store Gud, Darling Nelly Gray och On the Banks of the Wabash.[5] Under 1900-talet kom stilen att dyka upp i sentimentala schlager och countrysånger, som Barnatro, Ole Faithful och Beautiful, Beautiful Brown Eyes.[6] I en något uppoppad form hittar man sedan samma stil i många amerikanska och svenska schlager under första hälften av 60-talet, s.k. schlock, och i den besläktade svenska dansbandsmusiken.

Dessa sånger, och otaliga därtill, är alltså uppbyggda på varianter av det harmoniska mönstret Gregory Walker, men har också några andra gemensamma nämnare. Melodiskt rör de sig ofta i ett begränsat omfång av en oktav och kretsar gärna kring ters, sext, tonika och dominant, vilket ger melodierna en pentatonisk känning.

En för de flesta mer uppenbar likhet är texttematiken som gärna har nostalgiska motiv, såsom (det förlorade) hemmet, landsbygden och barndomen; eller en mer övergripande tematik kring sentimentala minnen, tradition, trygghet och moral – ofta ur ett religiöst perspektiv. Av någon anledning har denna typ av nostalgisk tematik parats ihop med musikaliska drag som Gregory Walker och pentatonik. Kanske av ren vana och slentrian. Hur som helst, för många människor har dessa tongångar kommit att ”signalera” nostalgi, trygghet, tradition och kanske religiositet. Vi kan för stunden kalla denna musikaliska stil för ”nostalgi- och väckelsesångstilen”.

Gustaf Frödings dikt, Strövtåg i hembygden (1896) skildrar hur sonen återvänder till den vackra men ödelagda plats där barndomshemmet en gång låg och hur minnena av barndomen och en dödssjuk far väcks till liv. Samtidigt uttrycker dikten en större, allmängiltig nostalgisk känsla – en både smärtsam och njutningsfull längtan efter det för evigt förlorade.

Det skulle vara intressant att veta hur Norén och Dixgård fick idén till sin tonsättning. Gjorde de en medveten eller en omedveten association mellan Frödings nostalgiska text och den nostalgi- och väckelsesångstil som jag ovan diskuterat? Eller hade de en specifik förebild för sin pastisch? 

Låt oss nu granska deras tonsättning.[7] Verket är strofiskt uppbyggt med den återkommande formen A(aa)B(bb), där a-delens ackord har följande mönster: T Sp/7 Dp Sp T. Som alltid när det gäller harmoniseringar finns det dock flera möjligheter och a-delens ackord skulle med lätthet kunna ändras till T S T-D T – dvs andra delen av Gregory Walker, vilket också hörs trots "förklädnaden". B-delen vänder över mot moll med ackordföljden: Tp Dp Sp D med repris. Även här finns kopplingar till 1800-talets och det tidiga 1900-talets folkliga musik – mollkontraster av detta slag var vanliga i kamp- och väckelsesånger och hörs ofta i olika kombinationer med Gregory Walker.

En svensk visdiktare, med rötterna i både arbetarrörelsens kampsånger och väckelserörelsens visor (rörelser som ofta delade melodier), var Dan Andersson. Tonsättningarna av hans verk har också ofta fått just denna karaktär. En av de mest kända är Gunnar Turessons tonsättning av den melankoliskt romantiska dikten Jag väntar. Jag anar att Norén och Dixgård – medvetet eller omedvetet – kan ha haft denna visa i bakhuvudet då de gjorde sin Frödingtolkning.[8] Likheten mellan Norén/Dixgårds och Turessons verk är slående, men har också just den välbehövliga distans som gör Strövtåg i hembygden till en lyckad pastisch, istället för en imitation eller ett pekoral. Distansen är dock subtil. Den vanliga lyssnaren tycker naturligtvis att Mando Diaos inspelning låter modern eftersom den har ett relativt modernt vispopsound (trumkomp, stråkar, gitarrplock och reverbeffekt). Men även om man bara jämför visornas enkla notbilder kan man märka små skillnader.

Jag väntar är "redig", enkel och klar i harmonik och melodik, med en kortare AB-form, där början har den traditionella vändningen mot subdominanten som i Gregory Walker (T S T…) och B-delen vänder mot moll (Tp Dp S…) i en bestämd kampsångsliknande eller psalmartad, stegvis melodik (jämför exempelvis med slutet av Var hälsad, sköna morgonstund ).

Harmoniken till Strövtåg i hembygden är som antytts inte lika konventionell som den skulle kunna vara, utan låter melodin ganska ofta brytas mot harmoniken vilket skapar svagt dissonanta färgningar. A-delens antydan till orgelpunkt på tonikan etablerar också en viss ödesmättad stämning. En annan kanske större faktor som sannolikt gör att denna tonsättning upplevs ”modern” är avsaknaden av en traditionell vismässig melodik. Äldre estradvisor präglas oftast av en, i och för sig, enkel, men tydligt melodisk gestalt, som är lätt att komma ihåg, nynna och vissla. Som jag i många sammanhang skrivit om, däribland i min avhandling, är den melodiska prägeln kännetecknande för hela den populärmusikaliska epok (Melodins epok 1890-1970) som föregick rock- och popepoken (fortfarande pågående), då expressivitet, sound och artisteri tog allt större plats.

Melodiken till Strövtåg i hembygden har alltså till skillnad från äldre estradvisor den typiska rock-pop-karaktären där sångarens känslouttryck skapar form och nyanser till enkla melodiska motiv. Det är till stor del ur blues, gospel- och soultraditionen som detta fragmentariska melodiuttryck växt fram, och Strövtåg i hembygden har också mycket riktigt en spiritualliknande karaktär; till sin helhet fallande, med enkla pendlande motiv av små terser, pentatoniska vändningar och en centrering kring kvinten. Som jag tidigare nämnt hör dock liknande pentatoniska och modala drag även till nostalgi- och väckelsesångstilen, fast de där oftast är en del av en mer rörlig och tydligare melodisk gestalt.

Mando Diaos låt är alltså egentligen inte en ”modernisering”, i en faktisk bemärkelse, deras pastischkonst utgörs snarare av defragmentisering, nyansering och omplantering av traditionella drag. Enklare sagt, succén med Strövtåg i hembygden beror antagligen på en kombination av flera välbekanta stildrag, sammansatta till en helhet som känns ny. En inte oviktig roll spelar däri texten – i kombination med musiken.

Flera av Dan Anderssons visor fick en renässans i Sverige under 60-talets visvåg då även amerikansk folksång populariserades. Hootenanny Singers och Jailbird Singers var några av de grupper som sjöng dessa visor och som i Sverige utgjorde en länk mellan det äldre stilskiktet av visor, folksånger, väckelsesånger etc och den nya ungdomsmusiken, pop och rock (som ju i sig, ovetande av många, hade rötter i folksånger och väckelsesånger). Visorna var bakåtblickande men draperade i ny dräkt – en kombination mellan tradition och modernitet som var typisk för 50-60-talen. Som jag har försökt visa har nostalgi- och väckelsesångstilen ett brokigt och mångkulturellt förflutet men fick i Sverige – liksom med all säkerhet i USA – en ”nationell” association. Antagligen bidrog populariseringen av Dan Anderssons visor till att förstärka upplevelsen av att dessa tongångar stod för en sorts "svenskhet". Dan Anderssons vistexter framvisar nämligen en prototyp för en viss ”svenskhet” som gång på gång skildrats i litteratur, visor och film: egenskaper av anspråkslöshet, ”ensam är stark”-mentalitet, frihetslängtan och en nästan religiös kärlek till naturen och hembygden. Detta ”nationalromantiska drag” (om vi får kalla det så) har färgat såväl dansbandsmusik som den stundtals dominerande grenen av svensk populärmusik, s.k. vispop, till vars tradition Mando Diaos Strövtåg i hembygden kan inlemmas.

Gustaf Fröding och Dan Andersson har mycket gemensamt. Bådas konst är sprungna ur brytningsskedet mellan romantik och modernitet, mellan det gamla bondesamhället och industrisamhället. Utan att förta Dan Anderssons storhet kan man dock generellt säga att Frödings diktning har större bredd och, åtminstone stilistiskt, större komplexitet. Fröding har också, till skillnad från Andersson, främst fått konstmusikaliska tolkningar. Förutom Det var dans bort i vägen och Tre trallande jäntor har inte många folkliga vistolkningar av Fröding blivit kända. Hans poesi förknippas mer med ”den högre konsten” och en gryende modernism än med proletär kultur och sentimentalitet såsom Dan Anderssons visor. Att som Mando Diao tolka Fröding i en nostalgi- och väckelsesångstil som vi mer förknippar med Dan Andersson är inte genrebrytande, men det känns vitalt i kombination med nyanserna av pastichering som jag tidigare nämnt. Plötsligt börjar Frödings, på flera sätt, traditionstyngda dikt att vibrera av liv, skörhet, smärta och skönhet genom att tolkas på ett ”nytt”, men samtidigt märkligt välbekant sätt.

Lyssna på musiken här:

Spotifylista: Om nostalgi och svenskhet i Strövtåg i hembygden.

[1] Läs om dess succé på svt.se: Mando Diao störst på svensktoppen - igen

[2] Jag har ingen vetenskaplig grund för att någon uppfattar musiken som nostalgisk eller svensk, det är bara ett antagande.

[3] van der Merwe, Peter (1989). Origins of the Popular Style: The Antecedents of Twentieth-Century Popular Music. Oxford: Clarendon Press s. 198-204

[4] Amazing Grace (brittisk trad); Tis the Last Rose of Summer (irländsk trad/Moore, 1813)

[5] O, store Gud (svensk trad/Boberg, 1886); Darling Nelly Gray (Foster, 1856); On the Banks of the Wabash/ Barndomshemmet (Paul Dresser, 1897).

[6] Barnatro (Westling, 1920-talet), Ole Faithful/Gamle Svarten (Carr/Kennedy, 1935); Beautiful, Beautiful Brown Eyes/Leendeguldbruna ögon (Smith/Delmore, 1951).

[7] Analysen av Strövtåg i hembygden utgår från Vispop (2013) Notfabriken, s. 10-11 och inspelningen från albumet Infruset (2012).

[8] Jag väntar finns lustigt nog upptagen i samma Vispop (2013) som Strövtåg i hembygden vilket visar på att Turessons tonsättning av Dan Anderssons dikt fortfarande är känd.

Artikeln publicerades i Visor/Viser Nr 5:2015

Bildkälla: By Universal - http://horstson.de/vi-alskar-sverige-x-mando-diao-infruset/2012/10/, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37629018

Bacchi Tempel börjar få liv igen

Ensemblen tackar efter föreställningen Bacchi Tempel i tyska kyrkan, 6 juni 2026. Foto: Ulf Leopoldson

Den 6 juni 2026 hände något exceptionellt i Tyska kyrkan i Stockholm. Carl Michael Bellmans märkliga sångdrama Bacchi Tempel återupplivades från en drygt 250-årig törnrosasömn. En världspremiär, kanske lite märkt av en skral budget, men väl värd att applådera.

Någon riktig stor dramatiker blev aldrig Bellman, inte i dess gängse betydelse i alla fall. Han försökte många gånger skapa sceniska dramer och sångspel, i synnerhet när han arbetade för "teaterkungen", men verkar alltid haft svårt för att få till en intrig och sammanhållande berättelse. Han fastnade lätt i enskildheter och tenderade alltid att "bryta" stämningar vilket var emot allt vad franskklassicismen stod för. Ändå, eller kanske just därför, blev Bellman en stor dramatiker, på sitt eget alldeles unika sätt. Han blev situationens och ögonblickets dramatiker.

Bellmans visor är scener, pulserande av liv, rörelse, sinnlighet och nerv. Varje visa är på sätt och vis ett litet skådespel, en tablå, där sång och teater pågår samtidigt, men på en skådeplats långt utanför teaters tomma kulisser i en blodfylld "verklighet". Bellman hämtade dock mycket inspiration från teatern – repliker, "scenanvisningar" (se!, hör!) och melodiuppslag. På ett genialt sätt leker han också med "roller", "kulisser" – det maskeradartade – vilket gör visorna mångfacetterade och gäckande. Ulla Winblad kan framstå som en hora, herdinna och gudinna i en och samma visa och Fredman, som den konferencier han framstår som, går in och ut ur "scenen" och tycks till och med ibland tilltala "oss" i publiken – samtidigt som han är deltagare i visans värld.

När nu Bellmans mest avancerade dramatiska verk, sångspelet Bacchi tempel öppnat vid en hjältes död, får premiär efter drygt 250 år är mina förväntningar på helspänn. Vad man vet har Bacchi Tempel aldrig framförts i sin helhet, men gavs ut i skriftform 1783 med noter och allt. Verket hade då skrivits om otaliga gånger och var till slut flera timmar långt, bland annat med långa "stillastående" monologer med utförliga naturbeskrivningar.

Verket är en sånglig pastoral i en allegorisk mytologisk form, stilistiskt delvis på gränsen till förromantiken. Handlingen utspelar sig i ett arkadiskt landskap där sorgeritualer och festligheter hålls till minne av den döde Movitz. Deltagarna är en blandning av karaktärer från epistlarna och Bacchi orden, men här finns också mytens backanter ledda av översteprästinnan Ulla Winblad. Hon är den stora centralgestalten som höggravid väntar den döde Movitz barn, det barn som avlades just i den rituella grönskan där festen hålls.

Bacchi tempel är alltså en märklig blandning av myt och "verklighet", högtidligt ceremoniel och burleska fyllescener, dramatiska oväder och lantlig idyll, ljuva arior och slapstick – samt skapelseberättelse. Allt kulminerar nämligen i att en ny liten Movitz föds – vi skådar en naturens och livets kretslopp. Liknande karnevaliska brytningar mellan högt och lågt, liv och död utmärker egentligen hela Bellmans konstnärskap men får en slags "öververklig" dimension i detta verk.

Hur blev då världspremiären som gick av stapeln i går kväll? Först och främst har verkets libretto skurits ner betydligt, vilket förstås var helt nödvändigt. Även scendeltagarna har skurits ner till tre sångare (Ulla, Mollberg och Trundman), en dansande backant och en skådespelare som gestaltar Bellman själv, läsande innantill nästan alla monologer och verser som i original framfördes av flera roller. Bellmans "roll" är alltså ett påhitt eller kanske rättare sagt en budgetlösning för denna uppsättning. Idén är kanske inte så tokig men tyvärr brast skådespelaren i förmåga (eller kanske snarare regianvisningar) att gestalta Bellmans rollväxlingar och textens brytningar mellan stämningar.

Elias Martins illustrationer till Bacchi Tempel

Jag är säker på att om Bellman själv skulle ha gestaltat denna roll/roller, skulle han ha gått in och ut ur olika rolltolkningar och stämningslägen, växlat röst, tonläge och kroppsspråk och inte minst – brutit den fjärde väggen! Tilltalat publiken! Fått lyssnarna att gråta, förfäras, kikna och rodna! Inte en enda gång "bjöds" publiken i Tyska kyrkan in i detta skådespel. Även resten av ensemblen kunde ha tillåtit sig att bryta "illusionen".

Ett exempel på en brytning som "Bellman"-gestalten kunde ha poängterat och gjort ett "nummer" av, är när "Bellman" (i originalet Jensen) i en dramatisk parentation plötsligt (enligt librettot alltså) avbryter sitt eget högtidliga tal och begär att få något att dricka: "[annars] vet jag näplig sielf för hvem jag står och talar." Här liksom på andra ställen i Bacchi Tempel distanserar sig alltså Bellman plötsligt från det högtidliga "skådespelet".

En annan svaghet var spelplatsen i Tyska kyrkan (kanske också av budgetskäl). Jag kunde på inga sätt uppbåda intrycket av att det hela utspelade sig i naturen. Inte förnam jag heller någon mytologisk dimension. Jag såg bara illusionen av krogliv, förutom att Mollberg bokstavligen kläddes ut till Apollo.

I min drömvision borde Bacchi Tempel sättas upp på en passande 1700-talsscen, som Confidencen, där verkets allegoriskt upphöjda stämning kan få den rätta inramningen av stiliserade kulisser och dramatiska åskmaskiner som understryker de mest skräckromantiska delarna ("Så opsteg ur en rök en strålig Hecatombe, / Då Movitz hufvud brast och smattra som en bombe"). På en riktig scen som Confiedencen skulle "Bellman"-gestalten bokstavligen kunna bryta fjärde väggen och ge sig ut bland publiken. Vilken effekt! Ingen somnar! Där skulle Bacchi Tempel framstå just så magnifikt "märklig" och frapperande i sin blandning av allegoriskt divertissement och fars som Bellman troligtvis avsåg.

Eller kanske en uppsättning i det fria, under grönskande träd...

Hur som helst, en uppsättning av Bacchi Tempel behöver en stor lyhördhet för Bellmans mångbottnade "lek" med illusioner; ögonblick då det jordiska och himmelska, liv och död, skapande och verklighet plötsligt kastas om och strålar samman och ger en glimt av något högre.

Men jag förstår förstås att det är lättare sagt än gjort... Initiativet till denna uppsättning är trots allt oerhört berömvärt och musikarrangemangen utsökta. Vackert med dansen till och kul när Movitz föds som – Jonas Dominique! Och det här är väl bara början på Bacchi Tempels nya liv!?

Fakta om uppsättningen:

Regi av Patrik Sörling och bearbetad instrumentering av Jonas Dominique.

Solisterna Staffan Liljas, bas-baryton Mathilda Sidén Silfver, mezzosopran och Martin Vanberg, tenor samt skådespelaren Richard Forsgren innehar huvudrollerna och instrumentalensemblen leds av Elin Gabrielsson. Kostym: Anna Kjellsdotter.

Quiz om sex nationalikoner som gick över gränsen

I höstas gav jag en föreläsningsserie i Stockholm och Uppsala som hette Sex nationalikoner som gick över gränsen, den handlade om Robert Burns, Walt Whitman, Kurt Weill, Felix Leclerc, Antonio Carlos Jobim och Tove Jansson. Bara för skoj skull har jag gjort ett litet quiz baserat på dessa författare och kompositörer. Vem som helst kan göra testet. Ingen annan får veta vad just DU svarar, men alla kan se statistik över svaren.