Quiz om sex nationalikoner som gick över gränsen

I höstas gav jag en föreläsningsserie i Stockholm och Uppsala som hette Sex nationalikoner som gick över gränsen, den handlade om Robert Burns, Walt Whitman, Kurt Weill, Felix Leclerc, Antonio Carlos Jobim och Tove Jansson. Bara för skoj skull har jag gjort ett litet quiz baserat på dessa författare och kompositörer. Vem som helst kan göra testet. Ingen annan får veta vad just DU svarar, men alla kan se statistik över svaren.

Bossa novans texter

Antônio Carlos Jobim (1927-1994) från Brasilien hör till de riktigt stora kompositörerna under 1900-talet. Kanske skulle man kunna kalla honom "musikinnovatör" genom hans förmåga att ständigt variera, överraska och nyskapa. I slutet av 50-talet var han en av de mest centrala aktörerna i formandet av den helt nya genren bossa nova, en "hybridgenre" mellan europeisk konstmusik och portugisiska och brasilianska folk- och populärstilar, helt i andan av den konstfilosofiska idén om "antropofagi" som kommit att känneteckna 1900-talets brasilianska modernism.

Allt det här berättar jag mer om i mitt föredrag om Antonio Carlos Jobim och bossa novans "födelse". Men här tänkte jag lyfta fram några av texterna till Jobims sånger som jag dristat mig till att "översätta" (enligt samma metod som jag berättade om i mitt förra blogginlägg om Robert Burns visor).

Den viktigaste och mest kända av Jobims samarbetspartners (och kanske något av en fadersfigur) var allkonstnären, diplomaten och livsnjutaren Vinicius de Moraes, vars livsbränsle var passionen. Gift åtta gånger förlorade han aldrig tron på den eviga kärleken; i alla fall i diktens värld, och där har han ju en poäng. En icke tonsatt, men för honom som poet karaktäristisk, dikt är hans "sonett om den absoluta kärleken". Originalets sonett rimmar förstås, som sonetter bör, men så avancerad översättning fick jag inte till. Rytmen torde dock vara enligt "regelboken". Det viktiga här tyckte jag var att få fram andemeningen (med dess nästan dråpliga knorr på slutet).

Soneto do Amor Total

(Sonett om den absoluta kärleken)

av Vinicius de Moraes, 1951

Jag älskar dig min kära så det är

omöjligt sjunga mera sant ur hjärtat

Jag älskar dig som älskare och vän

i verklighetens flyktighet och mångfald

Jag älskar dig äntligen med ett lugn

En kärlek bortom stundens heta längtan

Jag älskar dig med kärlek som är fri

i evighet och varje andetag

Jag älskar dig helt enkelt som ett djur

med kärlek utan dygdighet och sagor

en ständig verkande och massiv åtrå

Att älska dig så här, så starkt och ofta

gör att jag en dag i din kropp helt plötsligt

dör av kärlek allt för intensiv att klara.

Nu till en av de mest kända av bossa novor, Chega de Saudade, som kan sägas vara själva startskottet för bossa novans berömmelse när João Gilberto slog igenom med låten (och skivan med samma namn) 1959. Tage Danielsson har gjort en mycket bättre och roligare tolkning än jag (Siv Larssons dagbok, insjungen av Monica Zetterlund), men jag eftersträvade en mer direkt översättning.

Något som är typiskt för bossa nova som genre är den lågmälda, lite återhållna "tonen" i sångsätt - en stor kontrast till den bel canto-artade sången som präglade äldre genrer och mycket annan latinamerikansk musik. Det "lågmälda" finns också i texternas innehåll, fast på ett ambivalent eller motsägelsefullt sätt eftersom det ofta handlar om stora och djupa känslor fast formulerade på ett ofta vardagligt, ganska enkelt sätt. Typisk är känslan av "saudade" - den komplexa upplevelsen av bitterljuv längtan (note to myself: jfr med den persiskarabiska diktformen "ghasel"). Bossa novans texter är också utpräglat syllabiska, dvs en stavelse per ton (likt många visgenrer som ligger nära berättandet, inte minst den svenska visan!)

Prova att sjunga med i min enkla översättning!

Chega de Saudade

(Ingen mer längtan), 1959

Musik: Antonio Carlos Jobim

Text: Vinícius de Moraes

Ge dig av, min smärta nu

förklara för

min vän att allting är kört

Be en bön till henne

att hon ska komma

för jag står inte längre ut

Det är nog med längtan nu

och faktum är

att jag får inte frid och allt det vackra förr

har bara vissnat till sorg

som stannar kvar i mig

som stannar kvar i mig

I kanske ännu högre grad än texterna präglas också bossa novans musik av en känsla av "ambivalens" genom mångtydiga, färgade ackord och pendlingar mellan moll och dur. När bossa novan kom fram fick Jobim ibland gliringar om att musiken lät ostämd, när det i själva verket handlade om mycket medvetna dissonanser. Just denna "fördom" gör Jobim en musikalisk satir av i sin Desafinado (som betyder just ostämt) - där melodin är fylld av tritonus (så kallade djävulsintervall; som också är djävulskt svåra att sjunga, om du frågar mig). Så här banalt översatte jag Newton Mendonças text. Sjung med, vetja!

Desafinado (Ostämt), 1959

Musik: Antônio Carlos Jobim

Text: Newton Mendonça.

Från skivan Jazz Samba med Stan Getz och Charlie Byrd, 1962

Om du tycker att det låter ostämt nu

ska du veta att det faktiskt smärtar mig

Bara några få kan ha en hörsel bra som du

Jag har bara hörseln som Gud gav till mig

Om du insisterar på att döma mig

som en musikalisk infantil dum tjej

så måste jag förklara med ett nytt vokabulär

att bossa nova låter just precis så här…

Översättningar av dikter och vislyrik - Robert Burns

Inför mina föredrag om diktare och vispoeter från andra länder händer det att jag "översätter" vissa av deras dikter eller sångtexter. Naturligtvis kan jag aldrig återge texternas mästerliga karaktär till fullo, det blir lite amatörmässigt förstås (ofta har jag lite bråttom); men jag tror ändå att mina försök till översättningar kan fylla en viss funktion. Jag vill ju att publiken skall lära känna författaren "in på skinnet" och direkt kunna uppleva textens "budskap", karaktär och stämning och då fungerar kanske det egna språket bäst som förmedlande länk, tänker jag.

Det är en knivig men rolig sysselsättning att få en "främmande" text att "komma till liv" på svenska. Jag måste nästan alltid göra ett val; vill jag att textens innehåll ska gå fram så nära originalet som möjligt väljer jag ofta att frångå själva formen, ev. versmått och rim och liknande. Men i sångtexter där lyssnarna ska följa den översatta texten medan den sjungs i original är det samtidigt viktigt att översättningens rytm och meter följer originalets, åtminstone någorlunda. (Ni ska veta att det är svårt!)

Inledningsvis använder jag ofta översättningsprogram för att få fram den "bokstavliga" betydelsen. Sedan börjar det roliga arbetet att forma och föra fram något av författarens intention (såsom jag tolkar den) och diktens språkliga karaktär.

I det följande visar jag några utdrag av mina tolkningar av den skotska poeten Robert Burns (1759-1796) lyrik. Hans texter (han skrev både rena dikter och sånglyrik) har en stor variation till innehåll, form och stämningsläge och blandar dessutom engelska och "skotsk dialekt" vilket förstås är svårt att få fram på svenska.

Address to a Haggis (1786)

På Robert Burns födelsedag den 25 januari firas på många håll världen över "Burns Supper", en traditionstyngd festlig tilldragelse ärad inte bara Burns diktning utan hela den skotska kulturen som Burns förvaltade och förnyade. Vid dessa tillfällen läses alltid den ganska långa dikten Address to a Haggis (Hyllning till en haggis) innan man hugger in på densamma (typ en pölsa). Här har jag bara tagit mig an första strofen där jag försökt få fram den skämtsamma tonen och innehållet och samtidigt få med några enkla rim - det här är en dikt som ska läsas högt vid åsynen av den frestande nationalrätten.

All lycka till dig, ditt runda ansikte så gott

Du store hövding av all puddingsort!

Över dem alla tronar du flott

Mage, vom och tarmar:

Dig välsignar jag blott

Så långt jag kan sträcka mina armar.

"En poets välkomnande till sin älskade dotter"

En på många sätt enastående dikt är Robert Burns postumt publicerade "En poets välkomnande till sin älskade dotter", adresserad till hans förstfödda dotter Elizabeth ("Dear-bought-Bess"), som föddes 1785 utom äktenskap, vilket både Robert och modern "skamfyllt" fick stå till svars för i kyrkan. Elizabeth kom att växa upp i Roberts familj och togs om hand av hans mamma.

I min översättning (här enbart de första stroferna) har jag valt att lyfta fram innehållet och "känslan" och inte tagit mycket hänsyn till formen och originalets rim.

Välkommen du lilla! Låt olyckan drabba mig

om jag någonsin känner skam för dig eller din mor,

min söta lilla dam, eller om jag rodnar när du kallar mig Pappa.

Än sen om de kallar mig otuktig, och skvallrar om mitt namn på bygden?

Ju mer de pratar, desto mer känd blir jag. Låt dem prata!

Skvallerkärringar är inget att reta upp sig på.

Välkommen, min söta lilla dotter!

Du kom kanske oönskat, men när du väl var här kämpade jag mot kyrka och ”domkör”.

Du ska inte vara ”ogjord” - det svär jag på!

Vid åsynen av min lilla älskade Betty, faderligt kysser och klappar jag dig,

jag håller dig nära mitt hjärta och tänker bara gott.

Men prästernas syn på hur jag fick dig är åt helvete!

"Till en mus" (1785)

Ungefär vid samma tid läste Robert Burns ekonomen och filosofen Adam Smiths bok The Theory of Moral Sentiments (1759), där Smith framhåller människans förmåga att känna sympati (eller empati som vi skulle ha kallat det idag) som grundläggande för utvecklingen av individens och hela samhällets moral. Smith menade att varje individ bör utveckla sin inre "impartial spectator" (en opartisk observatör) och försöka sätta sig in i andras situation och se världen ur deras perspektiv. Först därefter kan vi bedöma hur vi ska handla på bästa sätt (en blandning mellan känsla och förnuft kan man säga).

En av Robert Burns mest kända texter, den både rörande och dråpliga dikten "Till en mus" präglas just av Burns inkännande med en annan varelse. Historien berättar att Burns gick och plöjde på Mossgiel Farm och råkade ha sönder ett musbo. Enligt Burns bror började Robert genast dikta där ute på åkern.

Burns tycks verkligen känna empati för den lilla musen men texten kan också tolkas som en allegorisk bild över det söndertrasade liv som många ”tentant farmers” (som Roberts far och tusentals andra) upplevde under de stora jordbruksreformerna som vid tiden pågick i Skottland. På ett ännu större plan berättar dikten om människans brutala herravälde över naturen.

För att få fram den spontana känslan med Burns växlande fokus på det lilla och det stora, reella detaljer och abstrakta funderingar, har jag översatt dikten väldigt fritt (här de första stroferna):

Lilla ängsliga, hopkrupna djur

Åh, vad du skälver din filur!

Du behöver inte flämta så paniskt och darra

Inte ville jag slå ihjäl dig,

när jag gick här och harva.

Jag är verkligen ledsen över människans makt

som brutit naturens förbund

Och får dig att rädas mig, din stackare,

du min medkumpan på jordens rund.

Inte är det konstigt att du måste tjuva ibland

Än sen – du måste också leva!

Vad gör det om du naggar i kanten?

Vi kan dela på slanten.

Tänk, nu är ditt hus en ruin!

De bräckliga väggarna föll in

Och snart kommer de hårda decemberstormarna

- stränga, bitande, gormande.

Du hade tänkt att få skydd här för vintern

Och så brak! 

… kom den grymma plogen

rakt genom ditt tak.

The Gloomy Night Is Gathering Fast

(Den dystra natten sänker sig snabbt) (1786)

Denna melankoliska visa tillkom under en mycket turbulent period i Robert Burns liv. I ett desperat skede är han på väg att lämna sitt älskade hemland för att ta jobb på ett slavplantage i Jamaica. Som en sista "hälsning" och kanske självupprättning låter han trycka sina dikter, något som kommer att förändra hela hans liv och - Skottlands historia. Men när visan skrevs vet han ännu inte detta och vandrade kanske, precis som visan förtäljer, oroligt på stränderna i Ayr.

Texten har en "sturm-und-drang"-prägel och är påverkad av den skotske poeten James Thomsons landskapsdiktning (mest känd är samlingen The Seasons, 1725) vilken just banade väg för den romantiska diktningen. Naturen skildras realistiskt men ger också en bild av diktjagets inre känslor och stämningsläge - natur och känsla är så att säga "ett".

Texten sjungs till den skotska air-melodin Roslin Castle. Här har jag försökt översätta den första strofen nära originalets innehåll och meter. (Om ni lyssnar kan ni observera inledningens likhet med Byssan lull och hur vissa av de ålderdomliga skotska/engelska orden påminner om svenska).

Den dystra natten faller fort

Ljudligt dånar en vild och obeständig blåst;

Och mörka moln är fyllda av regn,

Jag ser dem driva över fält;

Nu lämnar jägar’n heden tom,

Och fågelflocken söker bo;

Me’ns jag fylld av oro vandrar här,

Längs en mörk och ödslig strand i Ayr.

Tam O’Shanter (1790)

John Faed: Tam O'Shanter och Meg jagas av häxor

Tam O´Shanter är en av Robert Burns allra mest älskade och citerade dikter. Den långa berättande texten är en salig blandning av skotsk folktro, skräckromantik, komik och lärodikt, uttryckt via en mängd dialektala uttryck och språkliga fyndigheter, allt satt på rim. Lycka till för den som vill prova att översätta och tolka hela detta episka poem! Jag klarar det inte. Men i mitt Burnsföredrag beskriver jag i alla fall handlingen eftersom det här är en sådan central dikt i Robert Burns författarskap.

Lite kortfattat så handlar den om bonden Tam O'Shanter som gärna brukar dröja sig kvar på puben. Efter en av dessa blöta kvällar beger han sig till slut hemåt på sin trogna häst Meg. Det är mörkt och ruskigt oväder och när han närmar sig kyrkan får han se något fasansfullt! Häxor som dansar till djävulens spel omgiven av gapande kistor! Trots den hemska synen kan inte Tam låta bli att lägga märke till att en av de unga häxorna har väldigt lockande kort kjol! Den ännu berusade Tam ropar till av upphetsning varvid hela dansen slutar tvärt. Plötsligt är alla häxorna efter honom! Tam sporrar hästen och siktar mot floden Doon. (Han vet att häxor inte vågar korsa rinnande vatten.) Precis när Meg ska galoppera över Brig O'Doon har häxorna hunnit ikapp och får tag på Megs svans och - rycker av den!

Och nu kommer den uppfostrande slutklämmen, den enda del av dikten som jag gett mig på att "översätta" (ganska fritt):

Vem skall då denna saga höra

Var man, och son, skänk nu ditt öra:

När helst du längtar efter dricka

Och ser en kortkort kjol på flicka

Betänk hur dyrköpt glädje är

Remember Tam O’Shanter’s mare.

Fånigt nog brukar jag ofta klä ut mig med några stereotypa attiraljer inför mina föredrag. På bilden bär jag den mössa som kallas just "Tam O'Shanter" efter Robert Burns dikt.