Bacchi Tempel börjar få liv igen
- Johanna Broman Åkesson
- för 20 timmar sedan
- 4 min läsning
Uppdaterat: för 3 timmar sedan
Den 6 juni 2026 hände något exceptionellt i Tyska kyrkan i Stockholm. Carl Michael Bellmans märkliga sångdrama Bacchi Tempel återupplivades från en drygt 250-årig törnrosasömn. En världspremiär, kanske lite märkt av en skral budget, men väl värd att applådera.
Någon riktig stor dramatiker blev aldrig Bellman, inte i dess gängse betydelse i alla fall. Han försökte många gånger skapa sceniska dramer och sångspel, i synnerhet när han arbetade för "teaterkungen", men verkar alltid haft svårt för att få till en intrig och sammanhållande berättelse. Han fastnade lätt i enskildheter och tenderade alltid att "bryta" stämningar vilket var emot allt vad franskklassicismen stod för. Ändå, eller kanske just därför, blev Bellman en stor dramatiker, på sitt eget alldeles unika sätt. Han blev situationens och ögonblickets dramatiker.
Bellmans visor är scener, pulserande av liv, rörelse, sinnlighet och nerv. Varje visa är på sätt och vis ett litet skådespel, en tablå, där sång och teater pågår samtidigt, men på en skådeplats långt utanför teaters tomma kulisser i en blodfylld "verklighet". Bellman hämtade dock mycket inspiration från teatern – repliker, "scenanvisningar" (se!, hör!) och melodiuppslag. På ett genialt sätt leker han också med "roller", "kulisser" – det maskeradartade – vilket gör visorna mångfacetterade och gäckande. Ulla Winblad kan framstå som en hora, herdinna och gudinna i en och samma visa och Fredman, som den konferencier han framstår som, går in och ut ur "scenen" och tycks till och med ibland tilltala "oss" i publiken – samtidigt som han är deltagare i visans värld.
När nu Bellmans mest avancerade dramatiska verk, sångspelet Bacchi tempel öppnat vid en hjältes död, får premiär efter drygt 250 år är mina förväntningar på helspänn. Vad man vet har Bacchi Tempel aldrig framförts i sin helhet, men gavs ut i skriftform 1783 med noter och allt. Verket hade då skrivits om otaliga gånger och var till slut flera timmar långt, bland annat med långa "stillastående" monologer med utförliga naturbeskrivningar.
Verket är en sånglig pastoral i en allegorisk mytologisk form, stilistiskt delvis på gränsen till förromantiken. Handlingen utspelar sig i ett arkadiskt landskap där sorgeritualer och festligheter hålls till minne av den döde Movitz. Deltagarna är en blandning av karaktärer från epistlarna och Bacchi orden, men här finns också mytens backanter ledda av översteprästinnan Ulla Winblad. Hon är den stora centralgestalten som höggravid väntar den döde Movitz barn, det barn som avlades just i den rituella grönskan där festen hålls.
Bacchi tempel är alltså en märklig blandning av myt och "verklighet", högtidligt ceremoniel och burleska fyllescener, dramatiska oväder och lantlig idyll, ljuva arior och slapstick – samt skapelseberättelse. Allt kulminerar nämligen i att en ny liten Movitz föds – vi skådar en naturens och livets kretslopp. Liknande karnevaliska brytningar mellan högt och lågt, liv och död utmärker egentligen hela Bellmans konstnärskap men får en slags "öververklig" dimension i detta verk.
Hur blev då världspremiären som gick av stapeln i går kväll? Först och främst har verkets libretto skurits ner betydligt, vilket förstås var helt nödvändigt. Även scendeltagarna har skurits ner till tre sångare (Ulla, Mollberg och Trundman), en dansande backant och en skådespelare som gestaltar Bellman själv, läsande innantill nästan alla monologer och verser som i original framfördes av flera roller. Bellmans "roll" är alltså ett påhitt eller kanske rättare sagt en budgetlösning för denna uppsättning. Idén är kanske inte så tokig men tyvärr brast skådespelaren i förmåga (eller kanske snarare regianvisningar) att gestalta Bellmans rollväxlingar och textens brytningar mellan stämningar.
Jag är säker på att om Bellman själv skulle ha gestaltat denna roll/roller, skulle han ha gått in och ut ur olika rolltolkningar och stämningslägen, växlat röst, tonläge och kroppsspråk och inte minst – brutit den fjärde väggen! Tilltalat publiken! Fått lyssnarna att gråta, förfäras, kikna och rodna! Inte en enda gång "bjöds" publiken i Tyska kyrkan in i detta skådespel. Även resten av ensemblen kunde ha tillåtit sig att bryta "illusionen".
Ett exempel på en brytning som "Bellman"-gestalten kunde ha poängterat och gjort ett "nummer" av, är när "Bellman" (i originalet Jensen) i en dramatisk parentation plötsligt (enligt librettot alltså) avbryter sitt eget högtidliga tal och begär att få något att dricka: "[annars] vet jag näplig sielf för hvem jag står och talar." Här liksom på andra ställen i Bacchi Tempel distanserar sig alltså Bellman plötsligt från det högtidliga "skådespelet".
En annan svaghet var spelplatsen i Tyska kyrkan (kanske också av budgetskäl). Jag kunde på inga sätt uppbåda intrycket av att det hela utspelade sig i naturen. Inte förnam jag heller någon mytologisk dimension. Jag såg bara illusionen av krogliv, förutom att Mollberg bokstavligen kläddes ut till Apollo.
I min drömvision borde Bacchi Tempel sättas upp på en passande 1700-talsscen, som Confidencen, där verkets allegoriskt upphöjda stämning kan få den rätta inramningen av stiliserade kulisser och dramatiska åskmaskiner som understryker de mest skräckromantiska delarna ("Så opsteg ur en rök en strålig Hecatombe, / Då Movitz hufvud brast och smattra som en bombe"). På en riktig scen som Confiedencen skulle "Bellman"-gestalten bokstavligen kunna bryta fjärde väggen och ge sig ut bland publiken. Vilken effekt! Ingen somnar! Där skulle Bacchi Tempel framstå just så magnifikt "märklig" och frapperande i sin blandning av allegoriskt divertissement och fars som Bellman troligtvis avsåg.
Eller kanske en uppsättning i det fria, under grönskande träd...
Hur som helst, en uppsättning av Bacchi Tempel behöver en stor lyhördhet för Bellmans mångbottnade "lek" med illusioner; ögonblick då det jordiska och himmelska, liv och död, skapande och verklighet plötsligt kastas om och strålar samman och ger en glimt av något högre.
Men jag förstår förstås att det är lättare sagt än gjort... Initiativet till denna uppsättning är trots allt oerhört berömvärt och musikarrangemangen utsökta. Vackert med dansen till och kul när Movitz föds som – Jonas Dominique! Och det här är väl bara början på Bacchi Tempels nya liv!?
Regi av Patrik Sörling och bearbetad instrumentering av Jonas Dominique.
Solisterna Staffan Liljas, bas-baryton Mathilda Sidén Silfver, mezzosopran och Martin Vanberg, tenor samt skådespelaren Richard Forsgren innehar huvudrollerna och instrumentalensemblen leds av Elin Gabrielsson. Kostym: Anna Kjellsdotter.
Kommentarer