top of page
  • Skribentens bildJohanna Broman Åkesson

Fritiof i Arkadien

Fritiof i Arkadien av Evert Taube är en fascinerande visa full av kulturhistoriska lager och intertexter (som bland andra Sven Kristersson har visat på i sin avhandling Sångaren på den tomma spelplatsen – en poetik). Av en slump råkade jag upptäcka ytterligare en intertext som mig veterligen ingen pekat på tidigare, nämligen John Miltons versepos L’Allegro (1632) som starkt kortfattat handlar om ”Den glade mannen”, som tillsammans med gracen Glädje (och hennes två systrar) njuter om dagen i ett pastoralt vårlandskap. På kvällen går de på teater i staden och roar sig. Det hela slutar med att mannen säger att han vill leva med Glädjen (och nymfen Liberty, Frihet).


Likheten med Fritiof i Arkadien kan knappast vara en slump. Ytterligare kuriösa samband är att Miltons versepos har tolkats av konstnären Thomas Cole i en målning kallad just L'Allegro. Cole var annars framförallt känd för sina målningar av den amerikanska naturen, framställd som ett slags Arkadien där vild natur och pastoral kultur sammansmälter.


Cole var samtida med en av Taubes husgudar, filosofen Ralph Waldo Emerson, vilken också framhävde USA som ett utopiskt idealsamhälle och förespråkade ”tillbaka till naturen”(i flera bemärkelser). Det fria, "friska" Amerika som Taubes gracer kommer från, är en bild av USA som både Cole och Emerson starkt bidrog till att skapa.



"Där kom jag glad och naken mitt på dagen en pilgrim från det fjärran Göteborg" står det i visan. Vad är det för pilgrimsresa Fritiof gör? Emerson hävdade att barn och poeter står närmare naturen än andra, och att det är poetens uppgift att visa på det gudomliga i det jordiska. Visst är det just den "pilgrimsresa" Taube ständigt gör - med det hänförda barnets blick och poetens förmåga att förmedla vad han "ser" söker han ständigt det gudomliga i det jordiska. Vissamlingen som Fritiof i Arkadien ingår i heter också följdriktigt Himlajord.


Himlajord av Evert Taube, 1938

Men Miltons glada L'Allegro har också en kontrasterande "pardikt" kallad Il Penseroso ("Tänkaren") (också tolkad av Cole). I den möter poeten gudinnan Melankoli, "beslöjad i svart", visdomens färg. Som kontrast till L'Allegros sprudlande glädjeyttringar, är denna dikt fylld av eftertänksamhet. Vågar man gissa att den för Taube så ovanligt mörka visan Målaren Och Maria Pia, som också ingår i vissamlingen Himlajord, är Taubes kontrasterande pardikt till Fritiof i Arkadien?


Maria Pia, hon som "...stiger som ur himlen ner ifrån Liguriens berg / i dok, i kjol, så mörk, så svart mot markens ljusa färg" är fylld av sorg och maktlöshet över sina till kriget "offrade" barn. Hennes helgonlika framtoning i den realistiska kontexten ger en dramatisk och komplex bild av den Himlajord Taube ständigt söker. Men understryker den


Thomas Cole, Il Penseroso, 1845

humanistiska hållning som går som en underström genom hela hans konstnärskap. Liksom Emerson och den transcendentalistiska rörelsen hyste Taube en tro på människans inneboende godhet, en godhet som kan fördärvas av maktmissbruk och "mammon", men som blommar i frihet.





21 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Bellmankarta

Som ett komplement till min föreläsningsserie om Carl Michael Bellman har jag gjort en Bellmankarta som dels visar hans bostäder och dels platser där ett antal av epistlarna utspelar sig. Till min hjä

留言


bottom of page