Bossa novans texter

Antônio Carlos Jobim (1927-1994) från Brasilien hör till de riktigt stora kompositörerna under 1900-talet. Kanske skulle man kunna kalla honom "musikinnovatör" genom hans förmåga att ständigt variera, överraska och nyskapa. I slutet av 50-talet var han en av de mest centrala aktörerna i formandet av den helt nya genren bossa nova, en "hybridgenre" mellan europeisk konstmusik och portugisiska och brasilianska folk- och populärstilar, helt i andan av den konstfilosofiska idén om "antropofagi" som kommit att känneteckna 1900-talets brasilianska modernism.

Allt det här berättar jag mer om i mitt föredrag om Antonio Carlos Jobim och bossa novans "födelse". Men här tänkte jag lyfta fram några av texterna till Jobims sånger som jag dristat mig till att "översätta" (enligt samma metod som jag berättade om i mitt förra blogginlägg om Robert Burns visor).

Den viktigaste och mest kända av Jobims samarbetspartners (och kanske något av en fadersfigur) var allkonstnären, diplomaten och livsnjutaren Vinicius de Moraes, vars livsbränsle var passionen. Gift åtta gånger förlorade han aldrig tron på den eviga kärleken; i alla fall i diktens värld, och där har han ju en poäng. En icke tonsatt, men för honom som poet karaktäristisk, dikt är hans "sonett om den absoluta kärleken". Originalets sonett rimmar förstås, som sonetter bör, men så avancerad översättning fick jag inte till. Rytmen torde dock vara enligt "regelboken". Det viktiga här tyckte jag var att få fram andemeningen (med dess nästan dråpliga knorr på slutet).

Soneto do Amor Total

(Sonett om den absoluta kärleken)

av Vinicius de Moraes, 1951

Jag älskar dig min kära så det är

omöjligt sjunga mera sant ur hjärtat

Jag älskar dig som älskare och vän

i verklighetens flyktighet och mångfald

Jag älskar dig äntligen med ett lugn

En kärlek bortom stundens heta längtan

Jag älskar dig med kärlek som är fri

i evighet och varje andetag

Jag älskar dig helt enkelt som ett djur

med kärlek utan dygdighet och sagor

en ständig verkande och massiv åtrå

Att älska dig så här, så starkt och ofta

gör att jag en dag i din kropp helt plötsligt

dör av kärlek allt för intensiv att klara.

Nu till en av de mest kända av bossa novor, Chega de Saudade, som kan sägas vara själva startskottet för bossa novans berömmelse när João Gilberto slog igenom med låten (och skivan med samma namn) 1959. Tage Danielsson har gjort en mycket bättre och roligare tolkning än jag (Siv Larssons dagbok, insjungen av Monica Zetterlund), men jag eftersträvade en mer direkt översättning.

Något som är typiskt för bossa nova som genre är den lågmälda, lite återhållna "tonen" i sångsätt - en stor kontrast till den bel canto-artade sången som präglade äldre genrer och mycket annan latinamerikansk musik. Det "lågmälda" finns också i texternas innehåll, fast på ett ambivalent eller motsägelsefullt sätt eftersom det ofta handlar om stora och djupa känslor fast formulerade på ett ofta vardagligt, ganska enkelt sätt. Typisk är känslan av "saudade" - den komplexa upplevelsen av bitterljuv längtan (note to myself: jfr med den persiskarabiska diktformen "ghasel"). Bossa novans texter är också utpräglat syllabiska, dvs en stavelse per ton (likt många visgenrer som ligger nära berättandet, inte minst den svenska visan!)

Prova att sjunga med i min enkla översättning!

Chega de Saudade

(Ingen mer längtan), 1959

Musik: Antonio Carlos Jobim

Text: Vinícius de Moraes

Ge dig av, min smärta nu

förklara för

min vän att allting är kört

Be en bön till henne

att hon ska komma

för jag står inte längre ut

Det är nog med längtan nu

och faktum är

att jag får inte frid och allt det vackra förr

har bara vissnat till sorg

som stannar kvar i mig

som stannar kvar i mig

I kanske ännu högre grad än texterna präglas också bossa novans musik av en känsla av "ambivalens" genom mångtydiga, färgade ackord och pendlingar mellan moll och dur. När bossa novan kom fram fick Jobim ibland gliringar om att musiken lät ostämd, när det i själva verket handlade om mycket medvetna dissonanser. Just denna "fördom" gör Jobim en musikalisk satir av i sin Desafinado (som betyder just ostämt) - där melodin är fylld av tritonus (så kallade djävulsintervall; som också är djävulskt svåra att sjunga, om du frågar mig). Så här banalt översatte jag Newton Mendonças text. Sjung med, vetja!

Desafinado (Ostämt), 1959

Musik: Antônio Carlos Jobim

Text: Newton Mendonça.

Från skivan Jazz Samba med Stan Getz och Charlie Byrd, 1962

Om du tycker att det låter ostämt nu

ska du veta att det faktiskt smärtar mig

Bara några få kan ha en hörsel bra som du

Jag har bara hörseln som Gud gav till mig

Om du insisterar på att döma mig

som en musikalisk infantil dum tjej

så måste jag förklara med ett nytt vokabulär

att bossa nova låter just precis så här…