Johanna Broman Åkesson

Med blixtvisitens koncentration gör jag nedslag i epoker, miljöer och företeelser som format den franska "chansången" - från den provensalska trubadurkonsten, över sekelskiftets Chat Noir-bohem till efterkrigstidens ikoner, Brel och Brassens. Låt dig fångas i den galliska virvelvinden!

Rörelsen, resandet är centralt i Evert Taubes konstnärskap, men inte bara fysiskt, geografiskt. Under hela sitt liv var han på upptäcktsfärd både i tid och rum, ständigt sökande ljuset. I det här föredraget gör jag nedslag i Taubes "universum", besöker några viktiga miljöer och berättar om kulturströmningar som format Evert Taube.

Carl Michael Bellmans visor rymmer ofta flera lager av måleriska världar, både realistiska och surrealistiska, både sköna och groteska. Hur levandegör och gestaltar han dessa världar? Vilken relation har hans viskonst till bildkonsten? I den här föreläsningen kåserar jag om Bellman och seendet.

Karl Gerhards elegant bitska kupletter utgör något av essensen av begreppet "satir". Vi förknippar gärna hans gestalt med det mondäna tidiga 1900-talet, men rötterna till Karl Gerhards satirstil och gäckande artistpersona kan spåras långt tillbaka i tiden. I all sin elegans personifierar han en av alla tiders och kulturers viktigaste symbol - narren.

Beppe Wolgers var en nyckelperson i svensk kultur under 1950- och 60-talen. En av kabaréns pionjärer, ett provocerande skägg i TV, poet och barnboksförfattare, revyskapare och aktör, men framförallt – en av de mest särpräglade och älskade textförfattarna, som suddade ut gränserna mellan schlager, jazz och visa. Om hans underfundiga texter och samarbeten med Olle Adolphson, Povel Ramel, Monica Zetterlund och Gals and Pals berättar Johanna Broman Åkesson, fil dr i musikvetenskap, som skrivit böcker om Povel Ramel och äldre svensk populärmusik.

Cornelis Vreeswijk var en outsider och narrfigur med många skepnader, både musikaliskt och som människa. Lika skör och ömsint som frän och burlesk. Som en av visrenässansens centralfigurer under 60-talet förde han den svenska vistraditionen in i en ny epok. Olika sekel, världar och genrer rymdes i hans visor, men uttrycket var inte likt någon annans.

Povel Ramel var en av 1900-talets mest framstående underhållare. Med sina lekfullt rebelliska parodier och pastischer gycklade han den förstelnade kulturen i efterkrigstidens Sverige. Men mitt i allt det crazyartade fanns också en ovanligt innerlig hyllning till livet. Hur kom det sig att han blev denna märkliga blandning av narr och filosof? Följ med på en resa i historien där vi spårar rötterna till Povels unika konstnärskap.

Det nästan 30-åriga samarbetet mellan Hans Alfredson och Tage Danielsson utgör en epok i svensk nöjeshistoria. Genom sina revyer och filmer speglade och kommenterade de tidens stora samhällsförändringar på ett spexartat och skarpt satiriskt sätt men alltid med en grundläggande tro på humanism och godhet.

Under samma rubrik har jag också en hel föreläsningsserie om Hasse och Tage.

När jag håller föredrag vill jag öppna okända dörrar för de som lyssnar. Vidga deras synfält. På köpet vidgar jag också min egen kunskap. Men allt hänger på förberedelsen. Povel Ramel, Evert Taube, Bellman och andra inom konstens värld har hjälpt mig att utveckla mina föredrag. I detta metaföredrag berättar jag om konstens "pedagogik" och andra grundläggande knep för att "nå ut".